Kom Ketchup, så går vi!...

När jag var riktigt liten hörde jag vitsen om tomaterna. Den öppnade en helt ny värld för mig. Den var en sådan fantastisk historia - rolig, dramatisk och hemsk på samma gång.
Två tomater gick över en väg. Bara det är ju roligt, att tänkasig två tomater som traskar på små spinkiga ben.
Jag såg också framför mig ögon, näsa, mun på tomaterna och kanske en liten hatt på huvudet. Och så kom bilen, wrooom, altid en lastbil med flak, jag mins att den var vit.
Lastbilen mosade den ena tomaten och forsatte likgiltigt ut ur historien utan att stanna. Den var bara en stor, obeveklig makt som råkade passera och utan att tänka på det eller bry sig det minsta krossadet som kom i dess väg.
Den andra tomatens replik till sin överkörda kompis är både förskräcklig och sann och underbart komisk.
"Kom Ketchup, så går vi!"
Först kan man upfatta repliken som rå och hjärtlös. Kompis tomaten är ju söndermosad. Hur kan man då säja något så grymt till någon som har krossats fullständigt?
Men om man tänker lite mer på det så överger inte den oskadade tomaten sin vän, trots olyckan. Han vänder sig om och erkänner det som har hänt, accepterar det som måste accepteras, och använder humorn som ett sätt att gå vidare.
Och det är itne bara han själv, den oksadde, som går vidare. Han uppmanar sin tomatkompis att resa sig upp och fortsätta.
Inte längre som tomat - den överkörda tomaten är alltför mosad, alltfför förendrad för att någonsin kallas tomat igen - utan som något annat som också är okej att vara: Ketchup!
Kom Ketchup, så går vi!
Bli inte kvar här. Res dig upp och gå! Du är itne den du förut var, det kan du aldrig bli mer. Livet har farit fram med dig, och livet är en vit lastbil som passerade i all sin makt och vrede och mosade dig sönder och samman, men du fins fortfarande, du andas ännu. Jag står här och väntar medan du hämtar andan, så går vi vidare tillsammans.
Så slutar den första roliga historia som jag någonsin hörde, och som förendrade mitt liv.
Kom Ketchup, så går vi!