novell del. 1

”jasså, nu vaknar du!” hörde Arthur en röst bakom sig som lät som om den skulle brista ut i skratt vilken sekund som helst. ”du tog god tid på dig!”
”vart är jag någonstans?” frågade han.
”du är ju fortfarande med i kriget, om det är det du menar,” rösten fnissade ”men det är bra att du har dina små vänner där ute, annars hade du nog flugit vid det här laget.”
”flugit? Vad menar du me de?”
”du vet… flugit runt där uppe. Med söta små vingar.”
”du menar att ja hade varit död?”
”jag tycker inte om det ordet, det låter så… Deprimerande, men du skulle ju inte vara vid liv, det kan jag lova!”
”men i så fall skulle jag ju vara död… äh, bara glöm de! Vem är du föresten? ” Artur började bli riktigt irriterad på rösten. ”jag skulle gärna vilja veta vem det är jag talar med.”
”det finns ingen anledning för dig att se mitt ansikte, men mitt namn är Thomas.”
Samtidigt som Arthur satte sig upp började han kolla runt om kring sig. Åt höger var det bara en massiv vägg, men på andra sidan om honom låg det en massa folk, snarkandes och sovandes.
”vilka är alla dem?” undrade Arthur.
”det är folk som har blivit skadade i kriget.” sa Thomas och lät inte fullt så glad.
”vänta… betyder det att det här är sjukhus fältet?”
”japp, och nu gissar jag bara, men du vill veta vad du gör här? Inte sant?”
”ja tack.”
”ja då får du fråga någon annan, för jag har ingen aning” sa Thomas och började skratta, och skratta, och skratta.
”okej, det räcker nu!” nästan skrek Arthur, men Thomas slutade inte. Han kunde höra Thomas gå iväg, fortfarande skrattandes.