Konkandes på sovsävk och en väska som börjar jama när man sätter sig på den gick jag hem från tåget idag. Tänkte på allt det roliga jag gjort i helgen, alla underbara mäniskor jag har mött. Det var så man ville gråta. Både av värken i axlar och händer från en ca. 2 timmar lång twister match, och för att det var slut. de käns som om det inte är sant. KAN det ta slut?
svaret är nej. för även om vi aldrig ses igen så har ni alla en specciell plats i mitt hjärta!<3 älskar er allihop som fan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar